Släktgården ett modernt påfund

 

Änglagård. Bara namnet får det att knipa till i hjärtat på många svenskar som sett och
älskat Colin Nutleys kärleksfulla skildringen av något av det svenskaste som finns, släktgården.
Platsen där samma familj bott och brukat jorden i generationer. 

Men begreppet släktgård är inte så gammalt. Faktum är att det är ett 1900-talspåfund.
Det berättade Martin Dackling om i ett av föredragen under släktforskardagarna i Karlstad.

 

Martin Dackling är numera postdoktor vid Linköpings universitet, efter att 2013 ha lagt fram sin
doktorsavhandling ”Släktgårdens uppkomst” vid Göteborgs universitet. Avhandlingen vilar på hans
studier av ägarbyten och gårdsförsäljningar i tre västgötska socknar mellan 1845 och 1945.
Men avhandlingens slutsatser är mer allmängiltiga och speglar förhållandena i hela landet.

 

Formerna för ägarbyte och i vilken utsträckning dessa byten skett inom eller utom släkten har enligt
både svensk och europeisk forskning haft en avgörande betydelse för samhällsomvandlingen under
1800- och 1900-talen. De medeltida landskapslagarna reglerade strikt hur arvejord fick överlåtas.
Delar av dessa stadgor levde kvar i lagstiftningen långt in på 1900-talet, i Sverige till 1928 och i
Finland till 1966. 

Ett annat begrepp kopplat till jordöverlåtelser är bördsrätten. Alla släktforskare som gett sig på
domböckerna kan vittna om de otaliga mål som avhandlas där släktingar kräver att få återbörda,
dvs köpa tillbaka, såld arvejord. Det är i sådana mål man ofta kan återskapa släktrelationer som
inte framgår av andra handlingar. Och det kunde vara avlägsna släktingar i tredje led som på detta
sätt försökte komma åt mark som de ansåg sig ha arvsrätt till.

All jord var dock inte arvejord. För nybyggen eller förvärvad jord, så kallas avlingejord, gällde andra
regler. Avling kommer av fornsvenskans  aflisiga, som betyder förvärv. Sådan jord kunde testamenteras
bort eller skänkas till kyrkor och kloster, eftersom arvsrätten inte gällde. Men om avlingejord gick i arv
blev också den arvejord. Under 1700- och 1800-talen ökade dock jordens värde och ett efter ett
avskaffades de olika hinder som fanns för försäljning utanför släkten. 

 

Det är i ljuset av denna utveckling, och mot bakgrund av de stora samhällsomvandlingarna på 1800-talet
med emigrationen och inflyttningen från landsbygden till det växande städerna som begreppet släktgård
växte fram. Då släktgårdsdiplomen började delas ut var ett av syftena att rädda det gamla bondesamhället.
I en tid då allt fler övergav landsbygden var det viktigt att visa på en motbild i form av en släkt som höll
på traditionerna och drev jordbruket vidare. 

Hushållningssällskapet i Örebro var först ut med att dela ut släktgårdsdiplom 1928. De följdes av
hushållningssällskap på andra håll i landet. Numera är det JUF, Jordbrukareungdomens Förbund, som håller
i verksamheten. Just nu pågår en ny inventering av släktgårdar som beräknas vara avslutad 2016. För att
räknas som släktgård ska gården vara i bruk och ha gått i arv i samma släkt i minst 100 år. Många brukare
som ansöker kan dock påvisa betydligt längre släktinnehav.

 

En allmän uppfattning är kanske att gårdarna det handlar om bestått av samma markbit som gått i arv
mellan generationerna. Men Martin Dacklings avhandling visar tydligt att mönstret är betydligt mer komplicerat
än så. För det första är det inte säkert att den mark som farfar brukade var densamma som barnbarnet innehade.
Skiftesreformerna ritade om ägogränserna kraftigt, och även byten och köp av markbitar gjorde att gårdar som
gått i arv inte såg likadana ut 100 år senare. Dessutom var ägarbilden mer komplicerad.

Det vanligaste var förr att något av barnen löste ut syskonen och övertog bruket. Men runt sekelskiftet 1900
förändrades mönstret. En ökande andel gårdar överfördes inom släkten, men fastigheterna var också intakta över
längre tid. Samtidigt förändrades praxis vid generationsskiftena. Istället för att en arvinge gifte sig och tog över
gården genom att lösa ut sina syskon, blev det vanligt att flera ogifta syskon gemensamt övertog gården.

– En orsak var att det var svårt för en arvinge att lösa ut de övriga. Samtidigt var syskonhushållen ett sätt att möta
en tilltagande arbetskraftsbrist och behålla gården som produktionsenhet. Därigenom konserverades i praktiken
jordförhållandena och det är troligt att de emotionella banden till gården ökade, säger Martin Dackling.

 

Färre och färre. Antalet gårdar minskar kraftigt i landet. Mellan 1927 och 2007
försvann nästan en kvarts miljon gårdar. Därför är det också allt färre gårdar
som kan kalla sig släktgårdar. 

 

Hur går man då tillväga om man vill följa ägarhistoriken för en gård? Martin Dackling gav några exempel på källor
under sin förläsning. – Det bästa är att börja i de fastighetsböcker som började föras på 1930-talet. De finns i
inskrivningsmyndighetens arkiv, som är tillgängliga digitalt hos Svar, och behandlar fastighetsärenden under
nästan hela 1900-talet. Viktigt att veta  innan man börjar är vilken domsaga och vilken församling fastigheten
tillhör samt fastighetens namn för den aktuella tiden.

I fastighetsboken finns information om vilka personer som sökt och beviljats lagfart och vilka inteckningar och
avtalsservitut som skrivits in på fastigheten. Där står även årtal och aktnummer då lagfarten eller inteckningen
skrivits in. Fastighetsboken fungerar som ett register till både lagfarts- och inteckningsakterna i samma arkiv.

En tidigare källa är lagfartsböckerna som fördes från 1870-talet till 1933. Lagfartsboken innehåller inga uppgifter
om vilka som bott på gården, endast om vilka som sökt och beviljats lagfart på fastigheten. För sökning i
lagfartsböckerna krävs också en viss förkunskap, som fastighetens namn för den aktuella tiden samt i vilken
socken eller församling den låg. För forskning före 1870 är man hänvisad till bland annat lagfartsprotokoll ur
domböckernas småprotokoll, köpebrev, mantalslängder, husförhörslängder eller gårdsarkiv.

Hans Egeskog