Svårt att känna igen sig under en resa i tiden

Av Hans Egeskog
hans.egeskog@telia.com

Var det inte bättre förr?
Den frågan möter ofta Kalle Bäck, professor i historia och prefekt vid
institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur vid
Linköpings universitet.

Han tog den som utgångspunkt för en intressant exposé över hur vi ser
på det förflutna och vad som är viktigt att veta om hur det var förr
för att förstå hur vi hamnat där vi är i dag.



Skulle vi alls känna igen oss på platsen där vi bor om vi reste 150 år
tillbaka i tiden. Knappast, blev svaret. Alldeles bortsett från att
städerna brett ut sig och fler bor där, så har det som vi idag
betraktar som typiskt svenskt inte så många år på nacken.

Rödmålade stugor med vita knutar är det svenskaste som finns, tror vi.
Men före år 1860 var det bara sex procent av alla gårdar i Sverige som
var rödmålade!

Inte heller gick folk omkring i färggranna folkdräkter, eller ens en
färgad sjal till vardags. Det som skulle slå en modern besökare i en
1800-talsgård är istället bristen på färg. Det var grått, grått, grått.
På husväggar, i vadmalskläder. Och marken runt husen var inte
grönskande av odlingar eller gräsmattor. Den var oftast uppbökad och
skitig, för det var vid husen i byn som grisarna bökade runt och hönsen
pickade upp allt som kom i deras väg.

Slätten var mycket mörkare med alla skogsdungar och åkerholmar i
landskapet, sådant som i dag är bortodlat. Men skogen var å andra sidan
betydligt ljusare. Vi måste tänka bort nästan all granskog som i dag
breder ut sig långt ner i Skåne.

Skogen i mitten av 1800-talet bestod nästan uteslutande av lövträd. Och
den var livsviktig. Det var där man hämtade allt bränsle, allt
byggmaterial, material till verktyg, och det var där kreaturen betade
under sommarhalvåret, inte på ängarna som i dag. Från ängarna hämtades
i stället det vinterfoder som förhoppningsvis skulle hålla kreaturen
vid liv.

Att det inte alltid lyckades finns många berättelser om. Och att mjölka
korna i stort sett året om som i dag fanns inte på kartan. Därtill var
fodret alltför torftigt. I stället var det inte ovanligt att de djur
som överlevt vintern var så svaga att de fick dras ut ur ladugårdarna
när våren kom för att liggande börja beta det spirande gräset. För att
få ut de svaga djuren lastades de på en drög och släpades ut. Det var
något helt annat än dagens kosläpp som lockar många stadsbor!

I dag ligger gårdarna utspridda i landskapet med markerna samlade kring
husen, i genomsnitt sex per gård. Det är resultatet av alla de
skiftesreformer som genomfördes under 1800-talet i stora delar av
Sverige. Tidigare låg alla gårdar samlade i byarna, som kunde vara
olika stora i olika delar av landet. I Östergötland innehöll en by i
genomsnitt tio gårdar, alla med i genomsnitt 16 olika hus! Varje hus
hade sin specifika användning, boningshus, ladugård, stall, svinstia,
hönshus, lada, vedbod, brygghus, magasin, smedja, fjöl och så vidare.
Med så många hus samlade tätt var brandrisken mycket stor, och det var
en av orsakerna till att byarna sprängdes. Men den största anledningen
var ändå att få ett rationellare jordbruk.

Bysamhället hade två ledstjärnor: rättvisa och riskminimering.
Genom att alla bönder i byn hade del i alla olika åkrarna drabbades
alla lika vid torrår eller regniga år. Och risken att inte få något
alls tillbaka av det man sått blev mindre om man hade del i både de
torra och de sanka markerna.
I modernt jordbruk finns också två ledstjärnor: rationalitet och
vinstmaximering.
Det ska vara rationellt och man ska få ut så mycket som möjligt av
investerat kapital och arbetsinsatser.

Kalle Bäck har gått igenom skifteshandlingar och konstaterat att
tegarna kunde vara så smala som tre meter. Den största bredden han sett
var 30 meter. Det är svårt att vara rationell när man hade tegar på
många ställen, olika långa men i genomsnitt inte mer än tolv meter
breda.
En annan sak som skulle slå en modern besökare i 1800-talet är att folk
var så småväxta. I dag är den genomsnittlige svensken 181 cm lång och
kvinnorna cirka 8 cm kortare. Genom att studera bland annat
Generalmönsterrullor kan man konstatera att en man 1840 var nästan två
decimeter kortare, 163 cm. Det finns inga samlade uppgifter om kvinnors
längd vid denna tid, men inget talar för att förhållandet förändrats
särskilt mycket, vilket skulle betyda att kvinnorna år 1840 var i
genomsnitt omkring 155 cm långa.
Inte heller skulle man träffa på så särskilt många äldre i de gamla
byarna. Visst, det förekommer både 90-åringar, 80-åringar och 70-
åringar i dödböckerna. Och de fanns. Men genomsnittsåldern år 1838 var
bara 43 år! Och då är alla barn som dog innan ett års ålder
borträknade!

Barnadödligheten var alltså betydligt större än i dag. Men även vuxna
drabbades av sjukdom och död i betydligt högre utsträckning i yngre
åldrar. Och dödsorsakerna var ofta sådant som rödsot (diarré), mässling
eller håll och styng (lunginflammation) som i dag behandlas med enkla
medel.
Sverige år 1838 var på samma nivå som fattiga länder som Tchad eller
Somalia är i dag. Det är inte så länge sedan Sverige var ett u-land i
ordets alla bemärkelser.
Som till exempel att vidskepelse spelade en stor roll i vardagen. I dag
kan vi skratta åt att man satte ut gröt åt tomten/vätten, eller att
näcken, älvorna, trollen, skogsrået och annat oknytt var högst
påtagliga fenomen som man måste undvika eller hålla sig väl med.
Lyktgubben blev  i samband med skiftesreformerna på 1800-talet symbol
för en osalig lantmätare som tvingades vandra längs ägogränserna
eftersom han medvetet mätt fel. I vissa delar av Sverige var detta
väsen tidigare vålnaden efter en människa som med lykta i hand vaktade
orätt nedgrävda pengar. Lyktgubben försökte alltid lura ut människor på
en sankmark, för att där dränka dem
I själva verket är de hastigt uppflammande bloss som kan synas i
markerna en förening — fosfin — mellan forfor och väte, som uppstår då
gaserna tränger upp i myrar eller mossar och självantänds.

Kalle Bäck avslutade med att konstatera att den vanligaste frågan i ett
modernt hushåll är: "Vad ska vi äta i dag"?
De allra flesta kan utan besvär välja mellan ett par, tre olika
alternativ utan att ens gå till affären, bara genom att ta ut vad som
finns i skafferiet eller kylskåpet. Har vi en frys hemma blir
valmöjligheterna ännu fler.
Så var det inte för 150 år sedan. I många hem var då frågan husmodern,
för det var hon som hade det ansvaret, ställde sig nästan varje dag:
"Har jag något att ställa på bordet? Kan jag mätta mina barn"?
I det perspektivet är svaret på den inledande frågan lätt, konstaterar
Kalle Bäck.
— Vi har mycket att vara tacksamma över i dag. Det var inte bättre
förr.