I nummer 120 av ÖGF-Lövet återgav vi med numera avlidne Jan-Åke Holmbrings hjälp den text som författarinnan
Maria Durling skrev om sin släkt och publicerade i tidskriften Idun år 1903. 

Jan-Åke skrev också en kort presentation av författarinnan, som inte fick plats i ÖGF-Lövet,
men som vi istället publicerar här på ÖGF:s hemsida.

 

Vem var Maria Durling?

 

Maria Durling 1867-1950

Maria Elisabeth Durling föddes på Östraby i Östraby socken i Malmöhus län den 28 november 1867 och dog i Jönköping
den 24 juni 1950. Hon var yngsta dottern till häradshövding Carl August Durling i hans andra äktenskap med Charlotta
Nordenskjöld. I det första giftet hade häradshövdingen fyra barn och fem i det andra. Maria hade alltså fyra halvsyskon
och fyra helsyskon. Hennes uppväxttid i Skåne blev emellertid inte långvarig. Hennes far dog redan 1875, då Maria inte
ens var åtta år fyllda.

Hennes mor Charlotte Nordenskjöld flyttade då med Maria och hennes fyra helsyskon till morföräldrarna Flora och Otto
Nordenskjöld på Backegården i Karlstorps socken i Jönköpings län. Barnen i den första kullen var då redan vuxna.
För Marias första undervisning anställdes på Backegården en guvernant, en fröken Gyllencreutz. Inte bara Maria utan även
några av hennes kusiner ingick i den lilla undervisningsgruppen. Det var förmodligen genom denna guvernant, som Maria
fick all den utbildning man på den tiden ansåg nödvändig för en ung flicka.

Mycket av det som är känt om Maria kommer från hennes dagböcker. Hon skrev dagbok från år 1889 till 1949, det vill säga
till året före sin död. Visserligen skrev hon inte dagligen och det allra mesta av det hon skrev bestod i religiösa funderingar,
men däremellan finns åtskilligt om hennes och familjens privata liv skildrat. Hon berättade bland annat i sin första dagbok,
att hon redan som liten flicka nere i Skåne önskade att hon skulle bli en författarinna. Hon författade redan då små sagor,
som hon skrev ner,  och därefter fortsatte det under ungdomsåren med dikter, noveller och romaner. Efter det att
morföräldrarna i Karlstorp hade dött, bodde Maria och hennes mor några år i Eksjö, men flyttade senare till moderns gård
Högtorp i Södermanland. Sedan Charlotte 1893 också avlidit, flyttade Maria tillbaka till Eksjö, där hon sedan tillbringade en
stor del av sitt liv. På hösten 1922 flyttade hon emellertid till Jönköping.

Maria var aldrig gift. Av hennes dagböcker framgår dock, att hon i sin ungdom varit förälskad i en ung man, vars namn emellertid
aldrig nämns. En av dagböckerna har en anteckning om att den efter hennes död skulle brännas, något som hon senare tog tillbaka.
Flera dagbokssidor är dock utrivna, men i dikter och skildringar berättas om denna hennes tidiga ungdomskärlek. Den som är initierad
i släktförhållandena kan dock ana att föremålet för hennes svärmeri var hennes kusin, Otto Nordenskjöld, han som sedermera blev en
berömd upptäcktsresande och som vid sin sydpolsexpedition tvangs övervintra i Antarktis i början av 1900-talet. Även han tycks ha varit
intresserad av sin kvinnliga kusin, men blyghet, tillbakadragenhet och allmän oföretagsamhet gjorde att man aldrig yppade sina känslor.

Det förhållandet att Maria var ogift gjorde att hon – som vanligt var vid den tiden – ständigt fick rycka ut för att bistå släktingar, vänner
och andra som var i behov en hjälpande hand. Redan tidigt tog hon hand om sina brorsbarn, som hade blivit moderslösa i unga år och som
brodern efter en konkurs var oförmögen att ta hand om. Man kan kanske tycka att hon blev utnyttjad av släkt och vänner; hon kallades
ständigt till sjukbäddar såväl i hemmen som på lasarett och sanatorier; vid alla dödsbäddar var Maria närvarande, inte bara hos den närmaste
anhöriga utan även när det gällde avlägsna släktingar och bekanta.

Maria hade en djup religiös övertygelse och var lidelsefullt engagerad i Svenska kyrkan. Hon var högkyrklig och ekumeniskt intresserad och
deltog i mängder med kyrkliga konferenser, seminarier och andra aktiviteter. Hon var dessutom mycket politiskt intresserad och var försvarsvänlig
men fredsvänlig och kommenterade livfullt i sina dagböcker såväl inrikes- som utrikespolitiken. Hon tog en synnerligen aktiv del i Svenskbyborna
omhändertagande i Sverige, var aktiv i Svenska Röda Korset och var medlem i nykterhetsrörelsen.

Maria blev författarinna, alldeles som hon hade önskat som barn. Under hela sitt liv var hon sysselsatt med sitt skrivande Ständigt skrev hon
för dagspressen, såväl i de lokala tidningarna som rikstidningarna. Det var ledare, reportage, debattinlägg, reseskildringar samt mängder med
dikter. Det var troligen detta författarskap som gav henne inkomster. Visserligen hade hon ett litet kapital i de arv som hon fått efter sina
föräldrar, men arvodena för hennes skriverier var nog ändå viktiga.

Bland hennes större arbeten kan nämnas ”Våg”,  ett sagospel i fem akter, som 1904 belönades med Svenska akademiens andra pris, diktverken
”Kambyses´ seger”, ”Torsten Greklandsfarare” och skådespelet ”Unge herr Sture”, som alla fick Akademiens hedersomnämnande. Andra profana
berättelser var ”En romantisk historia”, som kom att gå som följetong i Stockholmstidningen, senare utgiven som en bok med titeln ”Lyckans irrfärder”.
Manuskriptet ”Martall och andra berättelser” trycktes på Bonniers förlag 1899. Hon medverkade i många av de kända tidningarna och tidskrifterna
som ”Idun”, ”Dagny”, ”Svenska folkviljan”, ”Ny illustrerad tidning”, ”Trosvittnet” och ”Folkskolans barntidning”.

En stor del av hennes författarskap rörde religiösa ämnen. Sålunda skrev hon ”Bibeln och vår tids forskning” i två delar, den förra rörande Gamla
testamentet och den senare behandlande Nya testamentet. Hon utgav även en skrift med synpunkter på kristendomsundervisningen, sammanfattad
under titeln ”Den nya läran”. 

Trots att Maria ständigt var engagerad med att ta hand om sjuka och döende – eller kanske just på grund därav – var hon hela sitt liv rädd för att bli
sjuk och dö. Hon var med andra ord en hypokondriker. Hon tog jämt och ständigt temperaturen, noterade minsta tecken på förkylning, underkastade
sig ständiga läkarundersökningar och lade in sig på sanatorierer eller andra sjukhem för kontroller. Det var främst tuberkulos hon fruktade. Hon
inbillade sig också att hon kunde förlora förståndet – en del nervklenhet förekom i släkten. Från och med hösten 1948 hade hon en smula kärlkramp
och i början av 1949 klagar hon i dagboken över ständig sömnlöshet och andra småkrämpor. I sin sista dagboksanteckning hösten 1949 nämner hon
tilltagande dövhet och glömska. Hon fick dock uppleva ett långt och innehållsrikt liv och var vid sin bortgång drygt 82 år gammal.

Maria Durlings bror, hovrättssekreteraren Axel Durling (1861-1934), bedrev aktivt släktforskning rörande släkten Durling och samlade under sin livstid ett stort antal dokument,
brev och andra handlingar som berörde släkten. Mycket av detta finns idag samlat i ”Backegårdens gårds- och släktarkiv”, deponerat i Vadstena landsarkiv. Axel Durling gav 1899
ut skriften ”Anteckningar om släkten Durling och dess släktförgreningar” samt 1931 ”Kulturbilder från Vimmerbytrakten”, där även många uppgifter om släkten finns att hämta.
Släkten finns också beskriven i Svensk släktkalender, de första uppgifterna i 1912 års årgång, de senaste i årgång 1965.